Det inverterade arkivet, del 1 – Gemensamma minnen

Den första av tio texter som skribenten och konstkritikern Frida Sandström skriver om den offentliga konsten i Ulleråker.

Vad som intresserar mig som mest i Konstprogram KUR – Konst Ulleråker, är konstens relation till sin publik och till samhällets större strukturer, såsom arbets- och bostadsmarknad, klimat och andra politiska frågor. Jag tror det är konstens angelägenhet att behandla dessa frågor, inte minst den offentliga konsten, som här är fallet. Offentlig konst är ett svårt begrepp, då det sammanför två ord vars betydelse inte är given. Att konstbegreppet snarare är en fråga än en definition är däremot givet sedan människans första konstnärliga uttryck här på jorden. Frågan om vad konst är ingår med andra ord både i skapandet av och i mötet med den. Det är med denna fråga som jag kommer att vandra texterna igenom, allteftersom den offentliga konsten växer fram i Ulleråker. I denna text kommer jag att fördjupa mig i den offentliga konstens roll som minne och som arkiv – i relation till andra minnen och andra arkiv, till exempel de i Ulleråker.

Konst har alltid formats, förändrats, bekräftats eller förnekats – men den förblir likväl. Offentlighet är däremot något som kan inskränkas, för att sedan kanske återuppstå i andra former. Internet är en sådan form, som då grönområden och bibliotek ersatts med varuhus och bostadsrätter öppnar nya mötesplatser online. Så, kan offentlig konst då vara digital? Ja, varför inte. Den offentliga konsten befinner sig i gränslandet mellan konsten som fråga och offentligheten som förändring. Det går därmed inte att definitivt peka ut den offentliga konstens plats eller karaktär. Vad den offentliga konsten gör är att fortsatt förändra frågan.

Givetvis vore det möjligt att argumentera att all konst fungerar så: den konfronterar vår verklighetsuppfattning genom att äga rum mitt i denna verklighet – och samtidigt peka mot något annat. Vad som utmärker den offentliga konsten är dock att den är just allmän. Istället för att förvaltas av ett museum eller en samlare riktar sig det offentliga konstverket till sin omgivning. På platser som inte kräver entréavgift eller att man tillhör en särskild grupp, möts den offentliga konsten av fler människor än i något annat konstnärligt sammanhang. Medan några besöker platsen enbart för att se ett konstverk, är det andra som passerar utan att veta om att det är konst de tittar på, klättrar på eller rentav missar helt.

I Sverige lyder den så kallade "enprocentsregeln". Det är egentligen ett dåligt namn, eftersom det bara är en rekommendation för offentliga beställare av konst i landet, att använda en procent av total budget vid nyproduktion eller renovering av offentliga byggnader och platser till offentlig gestaltning. Det betyder dock inte att vad som skulle kunna ha blivit en lekplats eller en extra bänk istället blir ett obrukbart konstverk, men snarare att det bredvid de funktionella konstruktioner som byggs upp i stadsrummet medföljer en fråga: en konstnärlig fråga som gör det omöjligt för oss att ta denna plats för given. Vad är ett bibliotek idag, och vad innebär det egentligen att ett nytt område byggs där det en gång stod ett sjukhus? Sådana frågor går att ställa kring Ulleråker, stadsdelen som är känd för det gamla mentalsjukhuset med samma namn. För Uppsalabor är berättelsen given: sedan sjukhuset grundades på 1800-talet har det vuxit till att sent 1900-tal rymma uppåt 1400 vårdplatser. Ett självförsörjande samhälle etablerades kring patienter och vårdpersonal, platser som sedan sjukhuset lades ned har inaktiverats. Idag betraktas området som en utmärkt resurs i Uppsala kommuns förebyggande arbete mot bostadsbrist och 2030 planeras 7000 nya bostäder stå klara. Så, vilka ska bo där? Var människor bosätter sig i samhället är en lika stor fråga som konstens och offentlighetens. För Ulleråkers del framstår två frågor som de mest angelägna: platsens arv och platsens framtid. Det är inte konstnärernas ansvar att väva samman dessa två tider, men genom konsten kan ett komplext möte ske mellan tider, då historia och framtid sammanfaller i en estetisk upplevelse.

Ett ögonblick i förändring

I samband med nybyggnationerna i Ulleråker planeras också en mängd ny offentlig konst. Konstkonsulten Ann Magnusson har i uppdrag av Uppsala kommun tagit fram konstprogrammet KUR – Konst Ulleråker med underrubriken Farvatten - droppa, forsa, stänk. De konstnärer som bjuds in intresserar sig för såväl sociala strukturer människor emellan, som vår relation till naturen som omger oss – och som vi ingår i.. För, det är just så det som konsten kan göra: återaktualisera det som en gång var till ett nu – och förlänga nuet hit, till vårt nu. Konstens tid är nämligen en annan än den vi räknar med dagar och minuter. Den är inte ögonblicklig, istället beror den på ögonblicket. Ett ögonblick då vi måste vara närvarande.

Det är svårt att tydligt peka på vad som görs närvarande i Konstprogrammet, då projektet ännu är i sin startgrop. Inledningsvis ska vi istället diskutera det tidigare nämnda begreppet "arkiv". Ordet kommer ursprungligen från grekiskans "archéion", vilket betyder "byggnad för överheten". Det skulle kunna vara ett rådhus eller ett slott, någonstans där beslut fattas och där viktiga dokument förvaras. Historiens arkiv rymmer dock inte bara den beslutande maktens material, utan de spår och minnen från det som människor genomleva betraktas idag som mer eller mindre gemensamt. Givetvis är det skillnad mellan en persons privata samling dagböcker och de dokument som enligt enligt den svenska offentlighetsprincipen bevaras i stadsarkiv. Något som dock är gemensamt för alla former av arkiv är att de inte bara samlar en historia, utan att de också skriver en historia – och alltså en framtid. Kort sagt är arkivet en konstruktion, en förhandling och en ständig fråga om vad som en gång hände och vad denna händelse har att säga oss idag. Även Ulleråker har offentliga och privata arkiv: minnen från de olika former som stadsdelen har tagit fram tills idag. Det är detta arkiv som vi nu möter när vi ser framåt, mot det nya Ulleråker.

"Ingen kan ta politisk makt utan att kontrollera de allmänna arkiven, eller minnena." Så skrev filo-sofen Jacques Derrida i den epokgörande boken "Arkivfeber" från 1995. Demokrati, menar Derrida, vilar på den allmänna tillgången till arkiv. Att både samla och tolka de gemensamma spår som vi lämnar efter oss, är en allmän angelägenhet, skriver han. Låt oss nu återgå till den offentliga konsten, som ju är fokus för denna text. De offentliga konstverk som vi möter i stadsrummet vilar just på denna demokratisering av de estetiska uttrycken, vilka i sin tur innebär ett tillgängliggörande av våra arkiv. Må det vara vad som skrivs eller vad som redan har skrivits: i konsten skrivs det om, ges andra namn och nya betydelser. Men hur?

En viktig detalj

Med en "metonym" nämns ett föremål med ett annat namn än sitt eget. Oftast sker det av sig själv, liksom vi säger "Rosenbad" när vi egentligen syftar på regeringen. Rosenbad råkar vara platsen där Sveriges regering samlas, men det har inte alltid varit det och kommer kanske heller inte alltid vara det. Ulleråker associerades tidigare med sjukhuset med samman namn, medan stadsdelens förändring nu också ändrar namnets betydelse – eller rentav frammanar nya namn. Att ge en plats, ett föremål eller rentav sig själv ett nytt namn innebär mer än ett annat uttal och nya associationer. Det kan också innebära att vi inte längre vet hur vi ska referera till något och därmed förlorar det, eller omvänt: vi ger något ett nytt namn som bara vi kan uttala eller känner till och således gör det till vårt. Metonymer används av både vuxna som barn och förekommer både i vår koloniala historia och i kampen för frigörelse undan Europas imperialism. Vi döper våra barn och vi ger varandra smeknamn, vi kallar den där bänken där vi så ofta sitter för något särskilt. Så, vad för namn kan vi ge en plats som förändras? Hur benämner vi det som är i rörelse? Med Farvatten - droppa, forsa, stänk får vi en ledtråd: Ulleråker strömmar.

När vi ger något ett namn syftar vi sällan till det som allmängiltiga företeelsen, men snarare till vår personliga relation till denna sak. Vad för möte hade jag med den där personen, eller hur intog jag den plats som jag numera inte kan glömma? Hur minns jag Ulleråker? Det handlar om detaljer från ögonblick som gjorde avtryck hos oss. I essän Dust Between America and Europe: Details and Tout-Monde in the Work of Édouard Glissant (2014) skriver filosofen och forskaren Kristina Cullberg om dammkornets betydelse. Kornet, ja, den lilla gnuttan som inte är så mycket i sig själv, men som i relation till andra korn och platser skapar den värld som vi lever i. Med andra ord menar Cullberg att din uppfattning, min uppfattning och alla andras uppfattning om Ulleråker tillsammans berättar om stadsdelen på det mest personliga vis, och ur flera synvinklar. Stadsdelen är bygd av dammkorn och kornen är vår blick.

Därför är detaljen inte någon sak i sig själv, utan en referens till andra saker som vi har mött eller upplevt. Detaljen är vårt minneskorn. Kanske är det så att detaljen visar att metonymerna inte räcker till och att vi också behöver dessa små korn för att förstå vår verklighet. Orden, som Cullberg skriver, är inte nog. Och det är här som konsten kommer in i bilden igen. Konst kan givetvis bestå av ord, men den är mer än ord. Jag skulle säga att den består av just detaljer, ja, korn av perspektiv och blickar: konstnärens och betraktarens. Kanske skulle det rentav gå att säga att detaljen skapas för varje gång som den möts. På så vis är den heller inte ett historiskt fenomen, det vill säga någonting som enbart fanns en gång i tiden. Detaljen finns, här och nu. Den är oberoende historien, samtidigt som historien är beroende av den – eftersom det är genom detaljen som vi ser och upplever världen. För att uppleva behövs heller ingen förkunskap eller att man talar ett särskilt språk. "Även analfabeten kan läsa en detalj", skriver Cullberg. Detsamma gäller konsten, och i synnerhet den offentliga.

Sagan som minns

Vad som är speciellt för detaljer är hur vi kommer ihåg dem. Här tänker jag vända mig till ett ex-empel hos en konstnär som inte ingår i konstprogrammet på Ulleråker, men som har en metod som jag tycker är viktig i detta samtal om minnet av en plats och frågan om hur vi ser på denna plats idag. Konstnären heter Jumana Emil Abboud och är bosatt i Jerusalem. Som palestinier har hon upplevt årtionden av konflikter som utspelats mellan Israel och Palestina. Många platser och människor har försvunnit, men kvar förblir minnet av dem: kornen från relationerna. Så, hur håller vi minnet vid liv, då även de som minns en gång dör eller glömmer? Och hur kan vi samla de minneskorn som bara vilar i de privata rummen, för att istället delas av flera och även av de som inte genomlevde upplevelsen initialt? Med andra ord; hur inverterar vi det spridda och glömda arkivet, till något gemensamt? För Abboud är den muntliga berättelsen nödvändig för det gemensamma arkivet, där alla minnen och upplevelser samlas – så att tider blandas och fortsätter att förändras. Genom att minnas och gestalta de berättelser som hennes farmor en gång berättade om sötvattenkällorna i Gaza, återupprättar Abboud relationen till platser och händelser som hennes yngre generation håller på att förlora. För, idag sinar berättelserna om färskvattenkällorna på Gazaremsan liksom vattnet och när den äldre generationen avlider försvinner också minnet av källorna som nu är förstörda eller på numera förbjuden mark. Abbouds farmor besökte källorna dagligen och som barn fick Abboud höra talas om stigarna, genvägarna och det tunga vattnet som bars i hinkar. Som vuxen konstnär har hon valt att följa upp dessa berättelser och i videoverket "Maskuneh" (Bebodd) från 2017 återbesöker honplatserna som en gång fanns. Ofta syns något vatten inte till och istället skymtas en byggarbetsplats bakom de stängsel som satts upp mellan palestinska och israeliska tillhörigheter. I videoverket blir det tydligt att flera minnesbilder samspelar i den upplevelse som vi har av verkligheten idag och med Abbouds metoder som exempel kan vi förstå hur våra minnen ofrånkomligen delas, och sammanflätas, hur privata vi än tycks betrakta den för stunden. Jag tror nämligen att denna fråga också är aktuell i Ulleråker, då även det är en plats vars komplexa minnen förvaltas för att inte falla i glömska.

Nu för tiden ersätts historiska dokument ständigt av nya. Vår uppfattning om världen förändras, och uppslagsverk uppdateras därefter. Vad som saknas i denna typ av arkiv är dock hörsägner. I dagens Gaza är sådana berättelser de enda bevis som kvarstår, på att palestinier en gång hade en relation till de nu demolerade vattenkällorna. Med vad som påminner om journalistiska metoder letade Abboud fram nya berättelser, som flätas in i samtidens historieskrivning. Själv menar hon att hennes metod inte specifik för den konfliktfyllda gränsen mellan Israel och Palestina. Med sin konst vill Abboud istället se till likheter mellan politiska konflikter i flera delar av världen och i historien. När både människor och gränser förflyttas kvarstår sagan som stabil grund, säger hon. Huvudroll, biroll och antagonist är där inte definierade liksom i härskande sociala strukturer och byts istället av, om vartannat – allt beroende på hur sagan återberättas. Detsamma gäller givetvis Ulleråker. Vem är det som berättar historien om stadsdelen, eller skriver berättelsen om KUR? Givetvis medför även min roll ett ansvar som berättare, då mina texter inte är neutrala. Alla kommer vi skapa minnen om stigar, för andra att liksom Aboud följa upp och vandra över – för att hitta något som andra har glömt bort.

Historiska arv och ansvar

Ett minne är oberoende definitionen "sant" eller "falskt", vilket gör att det står säkert i en tid av "falska" nyheter. Därför, menar Abboud, är minnet också oberoende varifrån man kommer. Jag är själv från Skåne, långt ifrån Ulleråker och samtidigt från samma land. Närhet kommer inte bara från var den fysiska kroppen lever, men genom vad vi möter och upplever. På så sätt är landet Sverige inte ett, men flera – och detsamma gäller Ulleråker. Ett landskap är inte definitivt, det ritas fram av berättelserna som vi bär med oss, lämnar över och modifierar, bit för bit. Det handlar alltså inte om sanningen i det som sägs, om men minnet av de känslor som en gång uppstod på en plats. Att nationalism främjar den ekonomiska företeelsen "arv" snarare än minne och gemenskap är ingen nyhet. För att skriva en ekonomisk historia måste minnen redigeras och i dagstidning såväl som i historieböcker extraheras det levda till opersonliga, definitiva fragment. Då blir minnet till en vara, där de ursprungliga sociala relationer som en gång gav upphov till det, är brustna. När den personliga anknytningen hos berättelsens åhörare försvinner under berättandets effektivisering, är det fritt fram att söka nya känslor med vilka en formaterad historia anpassas till befintliga system och ideologier. Så föds populism.

De bortglömda stigarna som farmodern en gång trampade upp består i sagan – som där bjuder åhöraren att följa med. Konsekvensen påminner om migrationens, där lämnade geografiska regioner sträcks ut och förflyttas i orden och detaljerna från den som en gång levde där. Samtidigt är detta inte bara fråga om geografisk tillhörighet; om arbetsmarknad och om medborgarskap – istället möjliggör sagan ett gemensamt, psykiskt landskap i linje med vad kulturteoretikern Laurent Berlant kallar för "affektiva gemenskaper". Där är både identitet och historia gemensamma angelägenheter att ständigt omforma, men till skillnad från Googles server eller Migrationsverkets arkiv spelar namn, datum och gps-historik mindre roll. Istället är den muntliga berättelsen den bästa dokumentationen för det förgångna livet eftersom den ständigt måste upprepas – och då även revideras. Det är ett korn som vi ständigt måste smaka på på nytt, för att känna dess smak. Vi måste helt enkelt tala med varandra, eftersom det först är i samtalet som tider knyts samman. Knytpunkten, smaken, vilar både i minnet av det som var – och i det som ännu ligger för våra fötter. I Ulleråker är det med konsten som fråga och offentligheten som förändring som vi tar vårt första bett, av den gemenskap som vi tillsammans skapar. Vad ser du?

Fakta

Archive Fever: A Freudian Impression av Jacques Derrida (1995).

Dust Between America and Europe: Details and Tout-Monde in the Work of Édouard Glissant av Christina Kullberg (2014). I Regionality/Mondiality. Perspectives on Art, Aesthetics and Globalization. Red. Charlotte Bydler och Cecilia Sjöholm.

Jumana Emil Abboud, 47. Bor och arbetar i Jerusalem.

Uppdaterad: